KaosJohanna’s Weblog

Hemkomsten till Mumbai blev lite av en chock. Någonstans under den korta resan glömde jag bort hetsen och aggressiviteten hos taxichaufförerna, försäljarna och männen på gatan. Men så var jag till sist trygg på mitt rum, med den alarmerande staden på tryggt avstånd utanför balkongen. Jag har många gånger huserat hos värdfamiljer i mitt liv, och jag funderade på det även denna resa. En bra möjlighet att komma nära kulturen och blahablaha. Men mitt ökande behov av integritet och rätten till men egen tid fick mig att denna gång hyra in mig på ett hostel. På Carltons. Och i natt insåg jag att visst bor hos en värdfamilj. Vi deltar i varenda del av brödarna Carltons liv. De väntar i samma kö som vi på korridorernas få handfat i sina små höfthandukar med raklödder i hela ansiktet på morgnarna. De äter frukost på balkongen strax efter oss och jag är varje dag ofrivilligt vittne till deras bråk om allt från hur hostelet ska skötas till om Mona-Lisa är en sångerska eller en kristen Gud. Jag ser dem dricka öl med sina vänner och varje kväll smyger jag förbi när de i receptionen tänder ny rökelse och ber till de många färgglada gudar som huserar på väggen i receptionen. Och på natten hoppar jag över dem där de ligger och sover på golvet i min jakt på en toalett. Så lever min värdfamilj här i Mumbai. Och för bara 350 rupies natten får jag bo hos dem, med så mycket integritet och egentid jag vill. En bra deal.

Så kom påsken till Indien och Johanna tog sina vänner i handen och åkte till Goa. Jo då. Hippieparadiset Goa är en lika bra plats att fira påsk som någon, och då monsunregnet anlände samma dag som vi så var det heller ingen större skillnad från denna högtids firande i gamla och fria Sverige. Veckan som gått har spenderats på en veranda högst upp på en sluttning med en utsikt att döda för. Där har det varvats Sex in the city-avsnitt av indiskt olaglig kvalité med otillfredsställande litteratur och blöta promenader till diverse hak för mat. Och visst är Goa fint. Och om ens sinne klarar av människor som ogenerat tar på sig rollen som hippies med alla dess tillbehör i kombination med en alltför låg ålder så är Goa ett riktigt fint ställe. Bara här kan man fråga om en stol snart är ledig och få svaret ”Nä, ni ska nog ta en annan. Han har suttit där sedan december”. Och bara här kan man med 30 i solskyddsfaktor, invirad i sarong, under ett parasol, i molnigt väder och regn, bränna sig så till den milda grad att mat och dryck inte kan förtäras då den passerar de delar av kroppen som blivit brända.

Arbetet har nu satt igång på riktigt, och Pangea Day gruppen börjar försiktigt sträcka på sig. Jag kan glatt meddela att jag nu är projektledare i denna grupp på nio, en utmaning jag ser fram emot med fjärilar i magen. För er som inte känner till projektet så handlar det om att ge världens människor en inblick i varandas liv genom film. Den 10 maj kommer det runt om i världen på bästa Live Aid-manér visas fyra timmars film och inspirerande tal samtidigt via TV, internet och mobiltelefoner. En känsla av att hela världen går in i samma biosalong och delar samma upplevelse. 8 av städerna kommer att sändas live, och Mumbai är en av dem tillsammans med blad annat New York och Tel-Aviv. Filmerna kommer att låta oss se världen genom någons ögon, och även om film i sig inte förändrar världen så kan dess publik göra det. Är så väldigt stolt över att få vara en del av detta.

Har ni också sådana dagar ibland? När allt bara stämmer? När man för 20 svenska kronor mer om dagen plötsligt bor i ett rum med indiskt kakel på golvet, vita höga vägar med en gammal turkos indisk balkongdörr som vätter mot en vacker indisk byggnad och där bakom havet? En sådan dag då man plötsligt befinner sig i ett vackert bibliotek som mest påminner om en kyrka och hör tystnad för första gången på en vecka som känts längre än livet självt? En sådan dag då man med sina medarbetare går igenom projektet och inser att det är det projektet du letandes väntat på i hela ditt liv? Att du ska ägna tre månader åt något som är så mycket större än dig själv och kanske ett stort steg mot en bättre värld? Att du ska göra det med människor som känner likadant och som du har den största respekt för? En sådan dag då du vet att du om några timmar sitter på en takterass och ser lyktorna brinna ikapp med solnedgången över Mumbai? Ibland har jag sådana dagar.

Dear Mr. Webber,I would like to start with thanking you for your question. I´ve had good time thinking about all the different aspects of it, trying to get a bit closer to an answer. The answer could easily turn in to an essay, but I’ll try to give my view on the matter in short. We had an interesting meeting with Dr. Savant who is a hotshot within the world of the University of Mumbai, discussing India’s new status in the world. He and his friend Sunita told us that the people here, upper class as well as the people living in the slum, can feel the difference in economic standard. The rich get richer, and the poor can afford to eat. They also claimed that all people are aware of and feel how they are becoming a super power within the next 20 years, though I must say that I do not experience that people I´ve met who are less fortunate are aware of this. They are convinced that India is the best country in the world, but more in a patriotic way then in a global awareness sort of a way. The people that we´ve asked about how the transition of the country in general, such as health care, infrastructure and environment is handled we only gats answers like “There is a plan”, no details shared. One of the business moguls we come to know here said that Mumbai only functions because God has mercy, meaning that the system on the paper doesn´t work. The Harvard students who came to Mumbai to study the structure of this place had to go home after a couple of months with no answers but that this place really shouldn´t be able to function. But then again, it does. And yes, people are handling the transition. More people are going to university then ever before to have a piece of the new India. And since women aren’t offered jobs in the same extent as men and there for continues to study in a higher level, at the same time as the students from wealthy family’s go right into the family business but the poor students just keeps on going, by the time the country explodes the top of the society may be the most interesting in the world. Business is growing by the minuet, in the big offices and the small street stands. And depending on whom you ask India is the next U.S, or just the best country in the world.

Förutom att några av oss denna vecka blivit attackerade av arga apor, så har jag slutligen låtit plånboken tala och jag har lämnat den mjuka sängen med AC. Jag huserar nu i ett litet rum en lagom bit under acceptabel levnadsstandard och hjärnan arbetar övertid med hur jag ska kunna pimpa upp det hela. Än så länge är alla försök annurlunda men inte bättre. Projektbörsen har gått av stapeln och jag har fått mitt jobb för tre månader här i Mumbai. Jag skulle inte kunna hittat ett bättre projekt. Spana in www.pangeaday.org! Vi ska få det hela att hända i Mumbai och vi kommer att göra det bra! För att utmana fler sidor min utmattade hjärna har jag också lite sidoprojekt på G. Dels ”I have a dream”, som handlar om barns drömmar runt om i världen, dels ett sammarbete med fantastiska Jannica som har ordnat oss ett möte på Indiska Vogue. Samt min egen radiodokumentär. Vidare än så ska jag inte behöva spänna min duk för att komma hem nöjd och tillfredställd med mitt arbete. Så, mamma, nu vet vi vad du ska svara när det frågar vad det är din dotter gör egentligen. Eller fortsätt säga att jag är pilot i kaosartade länder. Det blir kanske enklast så…

1. Muta någon för att få tag på två avsnitt av Grey´s anatomy. Se dem i sträck i en säng under fläkt. Använd hörlurar så du inte hör argsinta tutor och diverse mystiska ljud. Gråt gärna lite när det blir romantiskt.

2. Klä dig som en backpacker även om du har som princip att inte göra detta. Nu smälter du åtminstone in i en mängd.

3. Ät på ett ställe där du kan få ett bord där du stirrar in i väggen. Visserligen är det fortfarande tusen människor som stirrar på dig, men du ser dem inte. Syns inte =finns inte.

4. Handla något från ett stånd och pruta inte. Betala ett fint överpris som i Sverige. Gå gärna och gräm dig lite. Som hemma.

5. Hitta en ”dyr” (tänk inte på att dyrt är som en svensk billig lunch hemma, utan upprepa mantran som ”det här förtjänar jag” eller ”man ska unna sig”) italiensk restaurang och ät det du alltid beställer hemma.

Lång dag mycket mingel och mina kinder har den där trötta känslan som bara kan komma av en många timmars leende mun. Brunchen var fantastisk på många plan. Det hela ägde rum på en grillrestaurang under bar himmel vid havet. Tänk er vingkatalog. Vita linnetält om blåser i vinden, palmer och sand mellan tårna. 5 kockar som står i sina fina hattar beredda att laga precis det du ber om (om du är man skulle det visa sig. Jag fick välja på tre alternativ) Så, dels var det underbart för att vi bara var 70 personer och inga som stirrade och drog i mig. För det andra var min mage glad för den italienska buffén som fick ta all curryns plats för några timmar. Att få njuta av semesterkänsla var underbart och framför allt var det skönt att jobba. Att mingla och fånga de visitkort som ven i luften. Jag fick bra kontakt med en filmare som hade samma åsikter och tankar som jag om kreativitet och hur du bäst bevarar och skyddar den. Blev medbjuden till en inspelning nästa i slutet av månade, vilket ska bli mycket trevligt. Vidare fanns det folk från universitetsstyrelser, IT-folk, fastighetsfolk och en massa intressanta människor. Jag fick en del väldigt spännande kontakter, och en jobbig känsla i magen av att vara en vit människa med champange i handen, medan fattiga indier trängdes för att titta in genom staketet. Vilket land. Lyxhotell och kåkstäder vägg i vägg. Landet där man kan ärva en plats att tigga på och som har fler programmerare än vad Sverige har människor. Vilket jäkla land. Nästa vecka kommer uppvägningen till dagens aktivitet. En hel dag i världens största kåkstad.

Kreativiteten går verkligen upp och ner i denna vidunderliga stad. Tidigare idag var jag på topp, medan jag nu under kvällen känt mig som en urvriden trasa. Den festmåltid som varje kväll bjuder på för några svenska kronor har gått av stapeln och jag har långsamt tagit mig hem mellan gatuförsäljarna och de mindre lyckligt lottade i ett nattmörkt Mumbai. Planen var att låta huvudet vila till en film, men så klart så fungerar inte tekniken. Så. Trött i min säng vänder jag mig till litteraturens värld och fortsätter läsa om kreativitet och kommunikation. Stoppar huvudet fullt av mer information till jag känner hur det sakta börjar spricka. Imorgon väntar en fyra timmars lyxig brunch med det exklusiva nätverket A small world. Jag ser fram emot att träffa dessa utvalda kreativa oppinionsbildare och supa in deras kunskap och tankar. Låta allt koka ihop och kanske lära mer om hur kreativitet fungerar genom att blanda deras tankar med Shauitis, den hemlösa tiggerskan som igår lurade mig på pengar genom att knyta fast blommor på mig, och som jag idag pratade med och småskrattade åt min egen dumhet med.

Ja allt går upp och ner här i vidunderliga Mumbai. Precis som det ska vara.

Min oro för att inte se det riktiga Indien är borta. Min förvåning över att det inte är så många människor som jag trodde och att ljudet ändå inte är så högt lika så. Längtan efter frukt blev idag för stor och med Finnur vid min ena sida och Moa vid min andra drog vi oss mot Mumbais stora bazaar.

Och ja, Mumbai har väldigt mycket folk. Och ljudet är väldigt högt. Men eftersom myggen dras till Finnur och männen till Moa gick jag ändå ganska ostört (Indiska mått mätt) och lyckades komma hem med två påsar frukt som vi knappt lyckats pruta ner till svenska priser. Även efter en intensiv tvätt i mineralvatten smakade mangon dock bensin och den otroligt goda och söta physalisen hade en eftersmak av smog. Så där ser man. Magsjuka för 1020 rupies. Inte dåligt.

Imorgon väntar en otroligt spännande buisnessbrunch som endast speciellt inbjudna får komma på. Men efter rykten att Buisness week utsett Kaospiloterna till en av världens 100 bästa utbildningar (tror vi kom på 20:onde plats) så har vissa dörrar öppnat sig. Så imorgon är det på med den lilla svarta och mingla mig hög på adrenalin som gäller. Om inte min 1020 rupies-magsjuka faktiskt infinner sig alltså.