KaosJohanna’s Weblog

Hemkomsten till Mumbai blev lite av en chock. Någonstans under den korta resan glömde jag bort hetsen och aggressiviteten hos taxichaufförerna, försäljarna och männen på gatan. Men så var jag till sist trygg på mitt rum, med den alarmerande staden på tryggt avstånd utanför balkongen. Jag har många gånger huserat hos värdfamiljer i mitt liv, och jag funderade på det även denna resa. En bra möjlighet att komma nära kulturen och blahablaha. Men mitt ökande behov av integritet och rätten till men egen tid fick mig att denna gång hyra in mig på ett hostel. På Carltons. Och i natt insåg jag att visst bor hos en värdfamilj. Vi deltar i varenda del av brödarna Carltons liv. De väntar i samma kö som vi på korridorernas få handfat i sina små höfthandukar med raklödder i hela ansiktet på morgnarna. De äter frukost på balkongen strax efter oss och jag är varje dag ofrivilligt vittne till deras bråk om allt från hur hostelet ska skötas till om Mona-Lisa är en sångerska eller en kristen Gud. Jag ser dem dricka öl med sina vänner och varje kväll smyger jag förbi när de i receptionen tänder ny rökelse och ber till de många färgglada gudar som huserar på väggen i receptionen. Och på natten hoppar jag över dem där de ligger och sover på golvet i min jakt på en toalett. Så lever min värdfamilj här i Mumbai. Och för bara 350 rupies natten får jag bo hos dem, med så mycket integritet och egentid jag vill. En bra deal.