KaosJohanna’s Weblog

Det händer att man gråter. Man är ledsen. Trött. Glad. Överväldigad. Det är okej att gråta. Men Johanna gråter när hon byter hotell. När jag lämnade Cowies. När jag lämnade Carltons. När jag lämnade Lemon Tree. Och idag. När jag bara bytte rum på Regency Inn. Jag vet inte varför jag gråter. Kanske är det viktigt med ett ”hem” när staden hela tiden spelar en mentala spratt? Kanske håller jag på att bli galen? Det enda jag vet är att jag gråter. Över att ha lämnat rum 107 för 204. För att jag lämnade Cowies, Carltons och LemonTree. Jag gråter för alla, utom Hotell Apollo. Jag kommer aldrig gråta över Hotell Apollo.