KaosJohanna’s Weblog

Jag var mycket ressugen redan som liten. Jag brukade sitta på golvet i källaren och bläddra i mamma och pappas album. Bilder med brunbrända människor under palmer, vackra blommor och stora hav. Och så var det mammas historia. Om den där gången då hon blev magsjuk. Jag tror det var i Tunisien. Jag vet inte varför jag minns den så väl. Jag har hört den en två tre gånger, berättad för olika personer. Jag tyckte hur som helst att det var ett coolt resminne, liten och oförstående som jag var om en ordentlig magsjuka. Tänkte att hon nog måste ätit något väldigt exotiskt med små rosa paraply i och tomtebloss. Det var innan Indien. Innan igår. Innan det jag misstänker något så oexotiskt som en toast med smör förgiftade mig till den milda grad att jag åberopat alla gudar jag kan hitta i guideboken. Jag vill skona er från detaljer om toalettbesök och dylikt, men att en klunk cola kan resultera i 15 minuters kräkande förstår jag inte. Och att man kan ligga under fyra yllefiltar i denna värme och fortfarande skaka av köld. Och svimma?! Jag är väl inte typen som svimmar? Men jo då. På Café Mondegaar kommer jag nu alltid vara känd som den otrevliga svensken som plötsligt satte sig ner på golvet. Så går livet i Mumbai. Och den enda glädjen i det hela är att nu har jag min matförgiftningshistoria att berätta för mina framtida barn. Om när mamma var i stora Mumbai och blev sjuk av en toast. Utan rosa paraply. Och utan Tomtebloss.